DRAMATISKA INSIKTER

En eftermiddag i början av 2006 sände UR en debatt arrangerad av Kommissionen mot oljeberoende, tillsatt av Sveriges dåvarande regering. Det var så jag och Lars av en slump upptäckte ämnet Peak Oil. Våra funderingar kring hur sinande olja kommer påverka ekonomin, välfärden och vårt sätt att leva, även i Sverige har sedan dess engagerat oss till den grad att vi bestämde oss för att det skulle bli en film.

Den här filmen har tagit lång tid att göra. Kanske har den svåraste utmaningen för oss varit att försöka hålla oss till vårt arbetsschema och inte varje morgon fastna i nyhetsflödet som gång på gång bekräftat; de globala tillgångarna på olja motsvarar inte längre den globala efterfrågan, vilket leder till resurskrig om olja (och naturgas), stormaktspel, ekonomisk kaos och social oro runt om i världen.



VILKA FRÅGOR KOMMER VI FÅ AV 00-TALETS BARN?

Med den här filmen vill vi ställa frågan: Hur förklarar man för sina barn att vi (den rika delen av mänskligheten) tanklöst har konsumerat upp den sista lättillgängliga oljan i världen? Att vi kommer lämna över ett samhälle till deras generation som gjort sig beroende av olja för att fungera, att vi har byggt in oss i ett ekonomiskt system kräver evig tillväxt?

Som filmskapare intresserar vi oss för sagor, föreställningar och myter. Och utan tvekan är den
största myten i vår tid den om att den ekonomiska tillväxten ska kunna vara för evigt, då den förutsätter en ändig resurs.

Om animerad film kännetecknas av fysikaliska kullerbyttor, lek med proportioner och fantasilandskap, så är filmen 00-Tal Barn motsatsen. Den utspelar sig en vardag i ett urbant landskap på väg att avfolkas. Verklighetens fysiska begränsningar har tvingat karaktärerna att sakta ner på farten, börja ifrågasätta, reflektera och omvärdera.

Filmen är konstruerad kring ett samtal mellan en mamma, som skulle kunna vara jag, (Maja) och en
ung man som skulle kunna vara vårt äldsta barn (9 år idag) om några år. Samtalet drivs framåt av hans frågor och hennes försök till svar. Varför skuldsatte vi oss in i deras framtid och varför hejdade vi oss inte, istället för att göra slut på jordens mest åtråvärda resurs? Varför agerade vi inte mer kraftfullt och med mer framförhållning, när vi visste att oljan sinade?

Att filmen slutar på landsbygden kan verka provocerande för den som önskar ställa om sitt liv i staden.
Vi vill inte påstå att storstäderna är hopplösa ställen att bo på i framtiden. Men vi utgår från att utflytt från städerna om några år kommer bli vanligare än inflytt, och att det kommer ske en återknytning till landsbygden på flera plan, eftersom vår matproduktion finns där.



OLJAN

Oljan är en ändlig resurs. En engångsgåva från naturen. Hur vi har förvaltat den gåvan kommer
man nog prata, diskutera, vara oense om, resten av våra liv.

Oljetoppen, Peak Oil, kommer inte som någon överraskning. En ändlig resurs når förr eller senare
sin produktionstopp för att sedan börja minska. Flera länder i värden har det senaste decenniet gått
från att exportera till att behöva importera olja. Andra för länge sedan; USAs oljeproduktion, t.ex.
nådde sin maxkapacitet för att sedan dala redan på 70-talet.

De flesta är inte speciellt intresserade av hur enormt beroende vårt samhället är av olja. Att det är
tack vare den överlägset billiga och effektiva energi som olja ger som vårt samhälle har kunnat bli så
extremt komplext som det är. Samtidigt som allmänhetens intresse fortsätter att vara lågt, har bl.a. tysk och amerikansk försvarsmakt, sedan den globala oljeproduktionen började plana, runt 2005, (av världens 98 oljeproducerande länder har 65 redan nått sin produktionstopp) låtit ta fram rapporter om Peak Oil. Vad man har kommit fram till är att redan 2015 kommer den globala oljeproduktionen statigt ha börjat sjunka. Ändå saknas fortfarande en bred debatt i ämnet. Att vi har byggt in oss i ett samhälle med ett ekonomiskt system som kollapsar utan billig olja. Att vi i avsaknad av respekt för verklighetens begränsningar, låter marknadskrafternas jakt på maximal kortsiktig vinst och tillväxt här och nu få visa vägen.

Det talas ofta om att alla borde ha rätt till västvärldens levnadsstandard, trots att miljöpåverkan skulle
bli så omfattande att det skulle gå åt tre jordklot om alla i världen fick t.ex. svensk levnadsstandard.
Men oljan kommer aldrig räcka så långt. Istället är det vi, i den rika delen av världen, som kommer
få sänka vår levnadsstandard och våra förväntningar.

Som på trots fortsätter vi ändå att forcera oss framåt på alla plan för att hålla drömmen om evig tillväxt vid liv. Trots att det de senaste åren resulterat i två episka miljökatastrofer tätt inpå varandra; oljeläckan i Mexikanska Gulfen och härdsmältorna i Fukushima Daiichi.

OLJANS EGENTLIGA PRIS

Det räcker med att se var dom mäktigaste länderna i världen positionerar sig mest aggressivt idag,
för att förstå att kontrollen över oljan (över tillgången på energi) är en förutsättning för att uppräthålla
makt.

Att oljan sinar innebär att en flera hundra år lång Västerländsk kolonisation i världen får sin kulmen; när de rikaste och militärt starkaste länderna i världen gör anspråk på svagare eller fattigare länders naturtillgångar, för att (om än bara några år till) kunna uppräthålla det ekonomiska system och den levnadsstandard de har idag. Utåt sett heter det oftast att USA och Nato går in i konfliktdrabbade länder av humanitära skäl. För att demokratisera, stabilisera och bekämpa terrorism. Men vad man mest konkret åstadkommer, förutom förödelse, död och än mer kaos, är att det tillsätts västtillvända ledare och regeringar. Som Inte gör anspråk på att förstatliga sitt lands oljetillgångar. Som inte slutar handla sin olja i dollar. (Flera oljerika länder, så som Libyen, Venezuela, Irak, Sudan och Iran har aktivt försökt göra sig fria från Petrodollarsystemet, som innebär att all olja måste köpas och säljas i dollar.) Som inte står i vägen för Västs planer för transporter av naturtillgångar. Som helt enkeltkan garantera Väst fortsatta olje och gasleveranser.




NYA FÖRUTSÄTTNINGAR SOM VÄNDER UPPOCHNER PÅ ALLT

Fram till nu har vi utgått från att tillväxten inte kunde inte ta slut! Att varje ny generation skulle bli ännu
rikare än oss. Vårt pengasystem, vårt pensionssystem, våra privata skulder och vårt gemensamma skuldberg förutsätter fortsatt tillväxt. Vilket kräver större och större resursuttömning och att fler och fler länder och privatpersoner skuldsätter sig allt mer.

Men med peak Oil ändras förutsättningarna. Eftersom det är olja, det mest elementära för att driva vår ekonomi framåt, som vi har brist på den här gången. Därför gör det på lång sikt ingen nytta att trycka
upp nya pengar, sänka räntan, rädda banker eller ge länder nödlån som slutar i händerna på bankerna. Eftersom det inte är pengar i sig, önskan att skuldsätta sig eller ens förtroende för ekonomin som saknas. Utan billig, lättillgänglig energi.

KOLLEKTIV FÖRNEKELSE

Vi lever just nu i en väldigt förvirrande tid. De som tjänar mest på att fortsätta tro på evig tillväxt får hela tiden ordet i media; representanter för vårt nuvarande banksystem, mäklare, chefer i globala företag. Gång på gång fortsätter de upprepa att tillväxten inte kan ta slut.

Att i grunden förstå omfattningen av att en epok med billig, lättillgänglig olja går mot sitt slut kräver massor av tid, att greppa fakta och ännu mer för att ta till sig på ett känslomässigt plan. Det liknar en sorgeprocess. Både på ett kollektiv och ett personlig plan. Som försvåras av att det fortfarande är näst intill tabu att föra på tal att vi har nått tillväxtens gräns. Att vi olägligt nog har skuldsatt oss till max, i tron om att tillväxten skulle vara för evigt.

Det som hur som helst kan vara bra med sorg, är att sorgen (och ilskan) konstigt nog kan mobilisera en otrolig kraft. Och den kommer behövas, förutsatt att den kanaliseras konstruktivt, för att tänka nytt och lägga om kursen.




VÄRLDENS MEST OTAJMADE RÄDDNING

Västvärlden är så pass överbelånad vid det här laget att vi inte har en rimlig chans att hantera våra skuldberg. Vi har försatt oss i en beroendeposition till bankerna på oöverskådlig tid och får, som det ser ut nu, underordna oss deras krav. I den fattiga delen av världen vet man redan sedan länge vad det innebär. Att hög skuldsättning håller fast människor i misär och fattigdom och tömmer länder på deras inkomstkällor och naturtillgångar. Att den man står i skuld till ställer motkrav, som inte är förenade med självständighet. Det nya den här gången är att det händer i stor skala här, i EU.

Att vi i det läget, med hjälp av astronomiska lån, ha räddat världens största, till stor del privatägda banker de senaste åren, är tidernas absolut mest otajmade plan. Banker som redan innan var "för stora för att falla" har därmed kunnat stärka sitt maktmonpol. När vi istället hade kunnat prioritera livsnödvändiga gemensamma investeringar, för att underlätta övergången till ett liv efter oljan. Medans resurerna fortfarande finns och vår ekonomi tillåter.

Redan vi, och sedan våra barn och barnbarn kommer få det extremt svårt att ens klara tyngden av räntan på skulderna. Än mindre kommer dom kunna öka skuldsättningen och konsumtionen för att uppräthålla vårt nuvarande ekonomiska illväxtberoende system. Oljetoppen sätter definitivt stopp för det. Fokus kommer istället ligga på hur vi ska ha råd med det mest elementära; matproduktion, skola, vård, underhåll av infrastruktur, transporter. Vi lämnar våra barn och barnbarn i sticket, som det ser ut nu.




ÄNDRA RIKTNING


Med oljetoppen inleds en av omständigheterna tvungen avglobalisering och omställning till ett mer småskaligt, mindre komplext samhälle. Tvungen, eftersom det är naturens begränsningar, inte människors ideologier och önskningar som driver förändringen. Vi som lever här och nu befinner oss i början av en gigantisk, global omställning. Vare sig vi väljer att blunda och får en forcerad, drastisk och kaotisk omställning. Eller om vi går våra nya levnadsvillkor till mötes genom att omvärdera, tänka nytt, planera och organisera vårt samhälle med respekt till naturens begränsningar.

Vår insikt under research för filmen är att den som får skapa pengar styr i vilken riktning ett samhälle ska gå. Den makten ligger idag hos till största del privatägda banker och storföretag (i sin tur i händerna på bankeliten) som båda, utan demokratiskt förtroendevalda ledare och utan en solidarisk samhällsvision, fattar de avgörande besluten om investeringar, utveckling och framtid.

Våra barn och barnbarns framtidsutsikter avgörs, i stort, om vi tar tillbaka makten över pengaskapandet. (97 procent av alla pengar som cirkulerar i samhället skapas av privata banker i form av krediter, när de ger ut lån) och istället låter staten kontrollera utgivningen av skuldfria pengar. Om vi inte börjar i den änden, med att förändra vårt nuvarande pengasystem, så förändras ingenting. Vad gäller att långsiktigt, och hållbart kunna planera framtiden och hushålla praktiskt och solidariskt med de resurser vi har.



GÅ NYA LEVNADSVILLKOR TILL MÖTES

Ett samhälle som tvingas krympa i komplexitet kommer vara instabilt. Lång tid framöver. Därför är det viktigt att man ser över hur man själv och platsen man bor på kan bli mer självgående, klara störningar, bli mer resilient.

Det första (och bland det viktigaste) man bör göra är att minska sina skulder. Helst göra sig skuldfri. Man kan börja vänja sig av, lite i taget med vanor och behov som man förr eller senare kommer få lov att klara sig utan, som dagliga bilresor, vissa konsumtionsvanor och i synnerhet flygresor. (Genom att istället välja cykel och tåg. Bosätta sig närmre sin arbetsplats. Lära sig hur man reparerar saker, handla secondhand o.s.v.) Man kan skapa utrymme och tid för lokal samverkan; t.ex. för att odla själv, sambruka, samäga, eller engagera sig i lokal ekonomi och lokal matproduktion. Det är också klokt att bygga upp en ordentlig buffert och se över vilka alternativ man har till att pensionsspara i banken, eftersom vårt pensionssystem bygger på förutsättningen att vi kommer ha fortsatt tillväxt.

Ett annat förslag, på vad man kan göra som privatperson är att samäga sin bank, som JAK medlemsbank Dom bedriver bankverksamhet utan ränta och lånar och sparar medlemmarnas pengar, istället för att skapa krediter genom skuldsättning, vilket oundvikligen leder till finansbubblor och till att den som har (rätt att skapa pengar) skor sig på den som inte har. JAK är också bra ur stabilitetssynpunkt, eftersom de prioriterar lån som bidrar till att Stärka lokal produktion. En liknande medlemsägd bank är Ekobanken.


Produktionen av förnyelsebar energi kommer påverkas av ett stigande oljepris, uteblivna eller oregel-bundna oljeleveranser, eftersom det går åt en väldig massa olja för att tillverka och underhålla våra idag alternativa energikällor. Så även vad gäller produktionen av elbilar, som dessutom inte kan ta över tyngre trafik, som mattransporter.

Minskande tillgång på olja gör att vi kollektivt måste förbereda oss bättre på sådant som vi har skjutit på framtiden; så som de egentliga kostnaderna för kärnkraften. Eftersom finansieringen av och energiåtgången vid det gigantiska byggprojekt som slutförvar innebär, kommer försvåras eller rent ut av omöjliggöras.


/Maja
2014-05-27.