OM LIDINGÖLIGAN

 

BAKGRUND.

1980 flyttade min familj från trång lägenhet i Stockholms då röda innerstad
till stor villa i den borgerliga förorten Lidingö. Området vi flyttade till utmärkte sig för sina enorma sekelskiftesvillor och för sin ambasadtäthet. Platsen vi växte upp på var stilla, homogen, prunkande grön och liksom en ambassad i sig; till synes immun mot världens olyckor och obehag.

Jag, mina systrar och vår pappa dekorerade väggarna i vårt nya hem med palmer och lejon avbildade i naturlig storlek. Vår mamman tryckte mönster
på tyg som hon sydde gardiner, påslakan och kläder till oss barn av. Väggarna tapetserades med vår pappas tavlor och på klädsträcket som sträckte sig mellan verandaväggen och en stor tall, hängde vår mamma
sina textiltryck på tork. Samtidigt som huset blev våra föräldrars ateljé, blev det för oss barn en ofta ofrivillig scen; eftersom jag och mina systrar hade börjat agera för att passa in och höra till.

När jag skrev manus till Lidingöligan gjorde jag det utifrån att jag tyckte att både min egen familj och de människor som omgav mig under min uppväxt hade något karikatyrlikt över sig. Jag har försökt hålla mig till sanningen så snävt jag bara kunnat; i repliker, kläder, miljöer och situationer. Ändå smög
sig en och annan liten osanning med.

En sådan är att jag och mina systrar skulle ha känt den riktiga Lidingöligan, den som åkte fast någon gång på 90-talet. I filmen blir vi inbjudna att ingå i Ligan och upplärda i hur man förser sig här i livet. Som jag förstår växte
några av Ligans medlemmar upp bara några kvarter bort från oss och jag gissar att vi alla, hur som helst, var barn av samma tid; 80-talet snabba klipp och jet-set ideal.

Jag vill i filmen beskriva hur barn ofta får agera ett slags vuxenvärldens mini ambassadörer; i vårt fall förväntade sig våra föräldrar att vi var stolta och försvarade den identitet som outsider som de närde. Samtidigt fick vi
ständigt stå till svars inför våra lekkamraters frågor kring vilka vi egentligen var och varför vi hade flyttat just till deras kvarter. Av hur frågorna var formulerade var det lätt att förstå; det var inte barnen som undrade, det var deras föräldrar.

Historien är berättad med barn i huvudrollerna och ur barnens perspektiv
men vänder sig ändå till vuxna.

 

I DOM LUGNASTE VATTEN SIMMAR DE FULASTE FISKARNA.

Barnen i mitt kvarter gick på aktiemöten och kom tillbaka med foldrar över tillväxtkurvor från årsstämmor som de stolt visade upp. De hade koll på
vad varje barns föräldrar taxerade och vad de röstade på. Vad varje unge hade i veckopeng och var det fanns pengar att tjäna och saker att ta. Jag
och mina systrar var inte sena att haka på. De visade sig att vi hade talang. Att vi var bra på att äga, ha, få och ta.

Mest känt för omvärlden var nog vårt kvarter på grund av en flykting
förläggning som under några få år placerades, trots grannarnas protester,
i vårt kvarter. Och att programmet Striptease (SVT) med reportern Janne Josefsson i spetsen en vacker dag ringde på folks dörr och bad om en kommentar. En man som inte visste att kameran rullade erkände var skon klämde: "Vi har ju betalt extra för att slippa stölder och sånt." Men med
facit i hand, efter att Lidingöligan åkte fast kan man väl konstatera att i
dom lugnaste vatten simmar dom fulaste fiskarna.

 

ÄGA MEST OCH HA DET ALLA ANDRA HAR.

Det är inställningen till det materiella jag vill åt med filmen, det vi alla har gemensamt med Lidingöligan. Att vi, trots att de flesta av oss redan har
långt mer än vi behöver, ändå drivs så intensivt av att få äga mer.

Det finns många platser som Lidingö och det finns många familjer som
liknar min. Så rimligtvis borde det finnas fler än jag själv som funderat över den omedvetna identitetsresa filmen beskriver.